ATT VÅGA VARA NYBÖRJARE

Jag har den senaste tiden tänkt en del på känslan av att vara nybörjare.

Nyfikenheten, förväntan, spänningen, frustrationen, rädslan. Jag kommer ihåg en av dom starkaste situationerna för mig. Jag tävlar i bänkpress och jag är dessutom hyfsat bra på det – jag är stark och tävlar på SM-nivå. Min styrka var något jag var väldigt snabb på att visa på utbildningen till personlig tränare. En utbildning som jag hade längtat och sett fram emot i flera år. När jag fick kursplanen var jag så exalterad över alla delmoment! Förutom ett – konditionsblocket. Jag hade hört om alla krävande löp- och intervallpass. Om hur lärarana pressade eleverna till det yttersta.

Första dagen på utbildningen var jag väldigt snabb med att visa att det där med styrka det kan jag. För att visa att jag är värd att gå utbildningen, för att visa att jag är duktig och kan jobba med detta. Men innerst inne var jag egentligen jättenervös för konditionsblocket – för det är jag verkligen inte så bra på som jag tycker att jag borde vara. Jag tycker att jag borde vara bra på alla moment annars så skulle jag inte vara en bra personlig tränare. Tillsammans med dom känslorna så är jag även en väldigt duktig flicka – jag vill vara bra på allt jag tar mig för och det så snart som möjligt.

Tillbaka till utbildningen – konditionsdagen kom. Jag hade visat och fått bekräftelse för att jag är stark och att jag är duktig på styrketräning. Men innan konditionsmomentet frågade jag om det kanske var bättre – ur ett pedagogiskt perspektiv – om jag inte sprang utan deltog som observatör vid sidan av. Jag fick till svar att jag såklart får välja själv men att föreläsarna tyckte att jag skulle delta. Några andra unga grabbar valde att inte delta men jag bestämde mig ändå för att försöka.

Vi blev grupperade i par – klient och tränare, jag fick jobba tillsammans med Johanna. Jag skulle börja att vara tränare. Vilket var jättekul och jag tror att jag gjorde det bra – rätta mig om jag har fel Johanna! Sen var det min tur att vara klient och Johanna min tränare. På schemat stod 2×800 m, 4×400 meter, 10 ×100 m samt 10 ×maxfart i 20 sek. Jag hann ett ¼ varv på 800 m – sen brast det. Jag kunde inte andas, jag fick ingen luft och tårarna bara rann.

Johanna som framförrallt övade på att vara personlig tränare ställde snabbt om till rollen som en riktig personlig tränare. Hon undrade så klart hur jag mådde och vad som hände, samtidigt så förstod hon väldigt snabbt att jag hade satt upp sådana förväntningar på mig själv. Här är jag på min livs utbildning, jag som duktig flicka vill så klart vara bäst på allt idag. Men i just det här momentet är jag en total nybörjare – vilket för mig då betydde att jag egentligen inte var bra nog för att kunna jobba med mitt drömyrke. Under några minuter har hon ett av mina viktigaste samtal: – Jag vet att du brinner för det här, jag vet att du vill vara bra och kunna prestera. Samtidigt så är det första gången du gör detta. Du kan inte vara bra på det nu – inte heller borde du vara bra på detta då du tävlar i en helt annan sport (Tack Johanna).

Med andan i halsen och svullna ögon bestämmer jag mig för att försöka. Jag börjar jogga – fortfarande jobbigt andfådd och med en känsla av skam (för lärarna är i närheten och ser mig) men jag försöker andas lugnt och jogga försiktigt. Tillsammans med Johanna tar jag mig igenom 2*800 m. Resten av passet är obekvämt och jobbigt som faan. Jag är förvisso klar sist men jag klarar alla moment. Efteråt kom den ena föreläsaren fram till mig och sa: Det är inte prestationen utan din ansträngning som räknas.

Jag är fortfarande en nybörjare på löpning men tack vare att jag inte lämnade in mammas lapp till läraren så lärde jag mig att våga försöka. Jag lärde mig även att det är okej att vara nybörjare – det är okej att inte vara bäst första gången du gör något. Och tack vare att jag dels försökte men framförallt för att jag fick sådan fantastisk hjälp av min kurskamrat och numera kollega – så lärde jag mig att genom att våga något nytt så växer du som människa (förlåt för klyschan – men den är så sann).

Har du själv funderat på att testa något nytt? Eller kanske komma igång igen efter ett långt uppehåll? Känner du dig rädd eller nervös? Bra! Det är ett tecken på att det är viktigt för dig. Bestäm dig sen för att våga testa. Gör ditt bästa och kör! Våga vara en nybörjare – det är vi alla första gången vi testar något nytt. Du bestämmer sen själv hur långt du vill gå – många jag känner står idag högst upp på pallen.

sandra

//Sandra Jakobsson
Lic. Personlig Tränare

Är du intresserad av personlig träning? Läs mer om våra paket här!